Sista lördagen i april var det dags för Karlstads RK:s herrar att ta sig an Vänersborgs B-lag i en träningsmatch på bortaplan. Det skulle visa sig att Vänersborgs lag bestod till cirka hälften av elitseriespelare och resten av klubbens mycket duktiga juniorer. Vi blev i KRK tillfrågade först på onsdagen om vi kunde komma och spela på lördagen som ersättning för Oslo RC som backat ur. Detta gjorde att vi endast kunde ställa upp med nio spelare – många hade redan andra planer som inte kunde avbokas. Med hjälp av motståndarlaget så fick vi fram två nästintill fulltaliga lag, som kunde mötas på Vänersborgs redan gröna gräsplan. Temperaturen låg runt tio grader, och regnet kom mer och mer under matchen – en väderlek som gjord för rugby alltså! KRK saknade alla rutinerade spelare, och Lars-Olof Leander fick axla en tung roll som både lagkapten och debutant på platsen som uthalv. Till vår hjälp fick vi låna bl a en propp och Mike Tatu som klunghalv. Mike gjorde självklart en suverän insats som den världsspelare han är, dock inte bara som klunghalv – han tog också tag i det ganska vilsna Karlstadlaget och gav råd och rekommendationer. Kan det finnas ett bättre upplägg för en träningsmatch?
Vänersborg hade mest rutin och tyngd förlagd till klungan, som agerade maskinellt och satte upp maul efter maul på sina stora spelare. Supporten var exemplariskt tajt, inom sekunden efter en nedbrytning eller fastkörning var första hjälpen framme, kastade sig med fart och huvudet före in i situationen, och därefter band resten av klungan in i snabb takt. Sen fanns inget att göra, Vänersborg byggde en solid platå och passade oftast bollen ut i backlinjen. Denna förde bollen ut till motsatt kant, och tog sig med fart framåt. Här träffade dom dock på KRK:s stora styrka för dagen, den försvarande backlinjen. Alltid fint uppställd och löpvillig, och med mod och kraft till att fälla de största av de stora spelarna i Vänersborg, räddades förlustresultatet till en acceptabel nivå.
Som ett exempel på motståndarklungans överlägset snabba support kan nämnas ett inkast där Karlstadshopparen Kristoffer Björklund landade sittandes ovanpå de drivande Vänersborgarna efter att dessa mycket snabbt hoppat, plockat ner bollen och börjat driva före vi ens fått ner Kristoffer på marken igen. Där blev han såklart inte kvar länge, men inte heller stördes motståndarklungan synbart av att han damp ner i ryggen på dom…
KRK:s klunga hade inte mycket att sätta in i det öppna spelet. Konditionen räckte inte för att hänga med i Vänersborgs spel från kant till kant, och eftersom vi även ligger långt efter i vikt, styrka och samspel kunde inte KRK klara sig utan att binda in alldeles för många spelare i lösklungorna. Ytterligare kondition förbrukades när alla skulle ta sig till motsatt kant för att ge support. Vänersborg vred också runt varenda lös- och ställklunga, vilket inte KRK kunde svara på. Plötsligt kunde en spelare ta ”bakvägen” ut och anfalla mot vår försökslinje utan att ha annat är egna spelare i vägen. Här grep dock backlinjen ofta in och räddade situationen. Inte heller hade den egna klungan den tuffhet och snabbhet som krävdes för att möta motståndarklungans skallbensuppmjukande förstasupport.
I ställklungorna kunde dock KRK:s klunga visa vad man dög till. Inte en enda klunga med egen insättning förlorades, trots att Vänersborg tryckte på. Ett skäl till detta var vår lånade landslagsklunghalvs snabba insättningar, som sparade på tight-five och gjorde att vi kunde kratsa ut bollen före effekten av Vänersborgs wheeling blev för stor. Förstaledet gick även in mycket lågt och orkade hålla emot, vilket såklart försvårade för motståndarna.
Karlstad lyckades tyvärr inte göra någon poäng i denna match, och Vänersborg lyckades springa eller driva in åtminstone fem försök. Resultatet visar ändå att man inte helt utan problem kunde springa igenom KRK:s försvar.
Sammanfattningsvis gjorde KRK en kämpainsats, och viktigast av allt så fick vi många lärdomar och saker att fundera på. Backlinjens insatser ska framhållas, och då särskilt Erik Hansen, Robin Klements, Mattias Karlsson och Kristoffer Björklund som alla fyra bevisade att de definitivt tagit steget upp från juniornivån. Lars-Olof Leander syntes inte lika mycket i anfallet som vi är vana vid, däremot fick åskådarna som vanligt se respektlösa tacklingar, kanske speciellt när han fällde Vänersborgs nästan dubbelt så tunga landslagspropp. Hemmalaget bjöd på mycket juste spel, och känslan var tydlig att om Vänersborg velat så hade man kunnat skicka hem gästerna med betydligt mer sviter efter matchen än man nu gjorde.
Drygt halva KRK:s trupp har nu fått mycket att tänka på inför seriepremiären om två veckor, och förhoppningsvis kan vi förmedla lärdomarna till resten av laget. Karlstads Rugbyklubb vill tacka Vänersborg för lektionen, de spelare som ställde upp helhjärtat på vår sida samt Mike Tatu för att han ledde oss framåt.